Efter att ha läst kompendiet om hur tokigt det egentligen kan bli med språket kring matematiken så var jag redo för många aha känslor inför dagens föreläsning om ämnet. Lena påvisade just det jag konstaterat men utvecklade även mer tankar vilket ju är meningen. Än en gång började jag fundera på hur och vad jag säger egentligen. Att matte är en del av vardagen är ju för en vuxen så självklart och som Lena även påtalade så ser ju barn matte som något man gör i en bok.
Lena talade även om dyscalculi vilket ju var matematikens svar på dyslexi. Och ja, jag åkte nästan raka vägen hem och bad dottern räkna ned från 20-0 och sedan från 50-40 för att se hur hon låg till. (allt måste ju prövas så jag kan säga att ja så är det eller nej så är det inte...)
Givetvis ska jag låta dottern kolla på det där spelet hon visade oss också. Om inte annat för att hon ska kunna förklara det fullt ut för mig hur det fungerade.
Själv är jag inget större fan av matematik men när man inser hur mycket matte vi har runt oss i vardagen utan att vi tänker på det så kan man ju inte säga så längre. Och som förälder måste (bör) man ju involvera sig i skolarbetet som rör sitt barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag fick lite tankar om hur det är för vuxna med dyscalculi, måste vara stora problem i vardagslivet. Att gå och handla, betala hyra m.m. Hur kan man hjälpa vuxna med matematiksvårigheter?
SvaraRadera